Såg nåt program med Bodil Malmsten häromdagen och det kändes faktiskt lite befriande. Märkligt att jag tycker det, men hon sa några relevanta saker. Som att självmord (speciellt bland unga) inte alls handlar om en vilja att dö utan om en önskan om att all smärta ska försvinna. Nu är jag på intet sätt på väg åt det hållet. Det var bara relevant i diskussionen. Det som dock är väldigt aktuellt är en känsla av stress. Ja, det är mycket på gång, men nej, inte mer än att det går att hantera. Stressen jag menar är mer övergriplig men handlar för den skull inte om någon ålderskris. Det är "bara" en ständig känsla av att ha ont om tid. Vi ska uppfylla oss själva och vara lyckliga och hinna se världen och utbilda oss. Sedan ska vi träffa den rätte (man eller kvinna) och slå oss till ro och först kanske bo i lägenhet och sedan skaffa större och vi ska samtidigt hitta det där jobbet vi kan känna oss tillfreds med och så ska vi klättra på karriärstegen och så ska vi skaffa ett eller två barn och även om samhället statistiskt sett visar att vi nu gör allt detta i en takt som faktiskt känns rimlig (barnen kommer senare i livet) så borde vi kanske egentligen ha lyckats med allt detta när vi är 30. Helt orimligt men den där stressen ligger där och gror. Ont om tid. Det kan ju förvisso vara duktig flicka-syndromet men jag har en känsla av att det ser ganska lika ut oavsett karriär.
Nog om stressen nu. Det är och blir en rolig höst. Med massor med saker på gång och jag ska komma ihåg att vad jag än gör och vad som än händer så är det okej. Det ordnar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar