Tufft schema

Har sovit ungefär ingenting inatt. Ser ut som en vandrande vålnad när jag nu står i köket och förbereder middag åt femton personer. Det är dumt. Jag ger mig in i många stressande situationer just nu. Endera är det en överlevnadsstrategi för att komma undan alla tankar som mal, alternativt försöker jag ta kål på mig själv. Men jag tar mig ur det här också. Måste bara lära mig sig säga nej först. Hälften gör vad han kan. Försöker få mig sätta lite gränser, att inse att jag tar på mig för mycket och så finns han till hands. Tror han inser att det här handlar väldigt lite om honom och väldigt mycket om mig. En dag i taget. Ska fixa den här middagsbjudningen ikväll så har jag lovat mig själv att försöka ta tid att andas sedan.

Som det är

Jomensåatt. Jag mår inte så bra. Jag vet på ett ungefär varför. Jag är inte gravid, så jag behöver inte fler såna frågor. Så här är det. Jag har ett nytt jobb. Där börjar jag om mindre än en månad. Jag kommer att veckopendla och det kommer också att gå bra. Är lite småhängig, men mest av allt känner jag av all förändring. Inom några dagar ska jag säga hejdå till min arbetskamrater sedan tre år och sedan ska jag vara ledig i några veckor. Det är konstigt med avslut. Jag känner mig helt avtrubbad. Är glad och uppspelt och ledsen samtidigt. Imorgon bjuder jag 15 av dem på avslutnings"fest". En after work är det åtminstone. På torsdag bjuder de mig på avslutningsfika och på fredag lämnar jag tillbaka nycklar och telefon och grejer. Konstigt. Märkligt.

Jag är glad och så himla lyckligt lottad. Men det är svårt att säga hej då.

Och just det. Det nya jobbet pratar vi inte högt om. Ännu. 

Hästhelg

Härlig helg med fest på klubben. Trodde jag skulle ramla ur soffan för några veckor sedan då Hälften sa att han också ville följa med. Det gick oväntat bra med tanke på hans hästallergi (festen hölls i cafeterian i ridhuset) och underhållningen var grym, med Havrepappa som bloggar på Hippson annars. http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/index.htm Tror det var skönt för en uppgiven sambo att höra en annan uppgiven sambo ge sin bild av den lite märkliga värld vi hästtjejer verkar i.

Jag somnade i soffan oförskämt tidigt och hade en skön söndag med långtur på hästarna med M.

Och det råder då inga tvivel om att jag är en riktig hästtjej. Det vet Hälften. Inatt har jag drömt mest hela natten. Om vad? Om hästar och hopptävlingar naturligtvis.

I-landsproblemen fortsätter

Fin helg! Bjöd mamma, pappa och mormor på trerätters i lördags och följde med Hälften till skogen för att ta hand om vindfällen igår. Jag tog inte hand om något förutom mig själv. Men det är rätt skönt det också. Att bara vara i skogen och göra ingenting. Se på snöflingorna liksom.

Förstår inte hur jag ska nå mitt viktmål till den 17 februari. Kanske är det lika bra att glömma det. Fast det vore ju så roligt att känna ett sådant resultat också. Hittills märks det just ingenting, mer än att om jag verkligen verkligen ska gripa efter halmstrån så kanske byxorna sitter lite lösare. Ett stort kanske på den dock. Det är tydligt att det är motion som saknas. För bevisligen äter jag inte så dåligt som jag tror och det som måste bort är sånt där skräp jag "unnar" mig vilket visat sig vara mindre svårt. Självklart får jag återfall. Det är exempelvis inte alls bra för någon att jag har en browniekladdkaka i kylskåpet. Eftersom Hälften är allergisk kan jag inte be honom äta upp den heller. Får hoppas att någon vänlig själ har tid att komma över och äta upp den åt mig.

Har ni tänkt på

Att när någon nära en skiljer sig så finns man* där och stöttar. Och i det här fallet bor personerna jag stöttat rätt långt ifrån. Men ändå. Och så pratar man och funderar och så rätt vad det är träffar personerna någon ny. En före den andre men det kan man inte prata om för det finns för mycket som gör ont så då håller man det hemligt och det fungerar inte heller. Men så rätt som det är träffar båda någon ny. Så nu är personerna man känner och tycker om båda kära i nya personer. Och eftersom man bor rätt långt bort träffar man inte de nya personerna utan får via samtal, sms och facebook liksom höra om de nya människorna som finns med i vännernas liv. De är kära och åker utomlands och flyttar ihop och allt går bra med barnen. Det jag vill komma till, som slog mig idag är att det blir en omställning för mig som vän också. För nu är det så självklart med de nya personerna som man aldrig träffat och missförstå mig rätt, jag är superglad. Och jag måste sluta tänka på mina vänner som tidigare varit gifta för att sedan separera och skilja sig som människor som inte fungerar ihop. För nu gör de ju det. För nu är de vänner och kan prata med och glädjas åt varandra och de är så himla kära.

(*Man är ju definitivt jag.)

Oj då

"Hur har svenska folket röstat egentligen?". Så låter det idag. Själv är jag mest glad och överraskad över att en 49-åring som hoppar hästar får 44,6% av rösterna när svenska folket röstar för att dela ut Jerring-priset. Som häst- och tävlingstjej som aldrig riktigt satsade vet jag att det kostar tid och massor med pengar. Det oglamoröst och långa resor och smutsigt och ibland rätt så hopplöst (no pun intended) och så rätt som det är är det alldeles alldeles fantastiskt. Naturligtvis är det ju hans val, lika mycket som  Charlotte Kalla och Marit Björgen tränar armarna tills de ser helt absurda ut för att försöka vinna i spåren. Oavsett om han nu förtjänade priset eller inte så var det en stor grej för alla småtjejer i Sverige, som drömmer och tränar och försöker och som äntligen har en förebild som lyckas och som sätter nya mål.

Marcus Hellner är det lite synd om. Tvåa när svenska folket röstar två år i rad. Men gissningsvis kommer ridsporten inte få något mer liknande pris på några år( om nu inte Rolf-Göran slår till i OS) och Hellner, han kommer fortsätta spöa norrmän och förr eller senare kommer han också stå där på scenen.

Avbrott

Kollar på idrottsgalan, väntar på att Hälften slutar jobba så jag kan hämta honom och gör mest ingenting vettigt. Imorgon ska Kex-bilen på service och efter det är jag många kronor fattigare. Men åh vad jag är glad för bilen och speciellt att den har fyrhjulsdrift. Annars skulle det vara svårt att ta sig ut till M för att rida på Mirang. Tänk att jag skulle hitta en lämplig häst att rida på just nu. Det är så himla kul. 

Har några uppdrag just nu som både är roliga och lite som surdegar, det gör vissa dagar rätt långa på gott och ont. Berättar mer om det en annan dag.

Nu hejar jag vidare på Rolf-Göran Bengtsso på Idrottsgalan. Det vore ju roligt om ridsporten fick ännu mer boost...

Sånt där vanligt

Vanlig torsdag. Ridning och lite stress. Har tagit en skön lunchpromenad i min ensamhet efter lunchen på jobbet. Några minusgrader, klar himmel och nästan så det började snöa litegrann, då är det ganska härligt. Hade jag suttit på hästryggen hade det varit ännu bättre. Ska sluta gnälla över Hälften också för det var bara en mer tillfällig svacka. :)

Summering

Vilken vecka. Ridning, middag på restaurang, fina vänner, långtråkighet. Har läst Mia Skäringers bok "Avig Maria" och konstaterar att hon sätter ord på tankar och känslor som få kan göra. Oj vad jag känner igen mig. Att ha kontrollbehovet, att vilja vara omtyckt. Jämföra sig med andra. Vara till lags. Veta hur det känns att vara utanför. Att vara rädd för att vara ensam. Och så vidare och så vidare. En fin uppföljare till den första boken.

Överlag är alles dock väldigt bra. Hur kan man säga annat efter 1,5h lång vintertur på en glad maräng? Tyvärr verkar mina fötter inte uppskatta vinterkylan. Trots byte till bättre ridstövlar frös jag så mycket att jag slutade känna tårna på höger fot. Hur gjorde jag förr då? Måste verkligen leta lite bättre kläder hos mappa. Och kanske sadelvärmaren också.

Önskar att skogen kunde ta hand om sig själv, för nu börjat det blir tradigt att Hälften åker vid sju på morgonen och kommer hem vid fem-sex på eftermiddagen. Och efter middagen är han helt slut och jag förstår honom verkligen, men den egoistiska sidan av mig vill ju ha mer tid och energi av honom.

Jag längtar bort därför att:

Jag tänkte ta ett fint initiativ och åka och handla eftersom det inte kommer att bli gjort annars. Har inte nyttjat min bil på två dagar och det har snöat. När jag kommer ner ser den ut som en översnöad iglo. Det gör inget. I med motorvärmarsladden och fram med borsten. Men nej det går inte. Luckan till motorvärmaruttaget är fastfrusen, nyckeln går inte i och dörrarna på min bil är om möjligt ännu mer fastfrusna. Har sett ut som ett fån när jag stått och blåst på låset till luckan... men äntligen. Nu dröjer det väl bara två timmar innan bildörrarna går att öppna så är jag och handlar med alla andra i stan på eftermiddagen.

Livet i Norrland är underbart. Älskling, kan vi inte åka utomlands nu?

Kategorier

Vilken typ av människa är du? Kan du kategorisera dig själv? Eller gör någon annan det åt dig?

Under hösten har jag hamnat i alla möjliga sorters kategorier. Känslomässigt naturligtvis, givet allt som hänt men också av andra. Människor som jag känner och av sådana jag inte känner särskilt väl. Det finns de som gjort mig besviken också. De som jag aldrig kommer att se på på samma sätt. 

Bevisligen är vi alla mer än vad som når ögat hos den vi möter. Ibland har vi tur ändå, att möta de som förstår på en gång. Jag har träffat några sådana i höst. Och jag vet inte vad jag skulle göra utan dem.  De är värda så mycket.

Nu ska jag sluta älta det som varit för idag. Det är ingen mening att låta personer som sårat mig ta ännu större plats i mitt liv Så jag väntar på Hälften och tänker glada tankar om de människor som ger mig energi. (På ett bra sätt)

Och ett gott nytt till er alla

Hemma igen, eller åtminstone på jobbet. Tänk vad mycket som kan hända på ett år.
2011 var turbulent och 2012 kommer att pröva förändringsnerven.

Hursom firade vi nyår med Stockholmsfamiljen och barnen var glada, de vuxna trötta och hundarna mest förvirrade. Det var skönt att landa i soffan med hemmagjord pizza igår kväll och det var rätt trivsamt att ta bilen till jobbet idag. Under hösten har jag verkligen lärt mig vilka mina vänner är, apropå ingenting. Det är motsägelsefullt att jag inte vill att folk ska fråga om hur det går för mig, men att jag ändå vill att mina vänner ska bry sig, men det måste väl gå att konstatera att när man inte har tid att ses eller svara på sms och aldrig ringer, då är relationen på väg att rinna ut i sanden. Och det är ju jättetrist för jag "skaffar" mig inte nya vänner i en handvändning direkt.

Är tacksam för de som är kvar och lovar er att det kommer att hända grejer under våren!