Föreningslagar

Igår var jag på historiens kortaste årsmöte. Föreningen har flera hundra (!) medlemmar och knappt 20 personer var där. Jag har egentligen ingen aning, men hela mötet kändes konstigt. På rekordtid avverkades alla punkter. Snacket efteråt var liksom längre än själva årsmötet. Och jag tror att några av sakerna som det pratades om efteråt hade platsat under själva årsmötet även om de kanske inte var något man lämnar in motioner om. Eller så var det sådant som man borde lagt in motioner om. Jag borde nog läsa en bok eller två om föreningar och reglerna runt dessa.

Åhhhhh

Vilken dag! Först skulle jag ha sovmorgon, men så blev det inte för 07.45 plingade det på dörren. Efter att några gubbar kollat ventilationen kröp jag ner i sängen igen. Och efter ett långt telefonmöte med kollegorna åkte vi ner på stan. Hyrde filmer på videobutiken (fast det är ju dvd/bluray som gäller nu) vidare på systemet: "hello tre apor", inköp av kvällsmat och så hem. Nu har jag torkat golvet, bytt sängkläder och rensat i jobbmailen. Vad mycket det gör att få tid till precis det som man har lust till.

Imorgon är det sista ridlektionen på lördagar. Sen är jag fri. Det känns obeskrivligt bra. På söndag ska jag provrida den där fina hästen. Det rullar på...

Saltvatten

Ni vet när det trycker i bröstet, sådär så man känner hur kroppen vill säga något, uttrycka sig. Vare sig det nu kan vara att den vill skrika hur konstigt allt känns och du (jag) måste göra något åt saken nu eller bara meddela hur fantastiskt bra allt är. Ni vet då. Så har jag haft det ett tag. Stressigt på jobbet, livsinvesteringar och framtidsfunderingar. När jag har det så behöver jag gråta. Det är också oftast då jag inte kan gråta. Som nu. Som jag väntat. Och så ikväll. En snabb titt på gamla foton och tårarna rann (och nej, kärleksfilmer hjälpte inte denna gång heller). Känner mig lättare. Inte lika trött. Som att det salta vattnet som rann ner för mina kinder på en gång lyfter bort allt tryck i bröstet. Jag orkar nog imorgon också.

Och så här gör jag

en helt vanlig alla hjärtans dag: äter uppvärmda pizzabitar, tittar på tjejfilm och tänker på jobbet.

Det kunde vara värre. Det kunde vara så att finaste R inte tagit ut soporna, sopat av min bil och kört en diskmaskin och gjort livet så mycket lättare för mig när jag kom hem klockan 18.

När vet man att det är nog?

Hela kroppen känns stressad. Troligen därför jag fick monsteracne förra veckan. Jag har egentligen inte tagit mig an för mycket på jobbet, det är bara det att allt sammanfaller precis samtidigt och då är det svårt att hänga med. Idag ska jag lansera en ny hemsida, men något är fel med layouten och jag måste först få hemsidans designer att rätta till. :(

Idag ska vi också på banken. Det gör mig superstressad. Inte själva banken, utan för själva ärendet. Det ska tas så många stora beslut och det måste tydligen gå så fort alltihop. Jag är inte bra på det. Jag är inte bra på att ta stora beslut som man ska stå fast vid utan vidare. Helt plötsligt vet jag inte vart jag är på väg. Jag vet precis vart vi är på väg och det känns jättebra. Men jag vet inte hur det ska gå ihop riktigt.

Till och med det faktum att jag blivit tillfrågad om jag vill rida en superfin häst åt en familj som vill ha hjälp har gjort mig stressad. Hästen är ung och familjen är superambitiösa. Tänk om jag inte lever upp till deras krav?

Jag måste sluta tänka. Slappna av. Andas. Jag har varit här förr. När kroppen till slut stänger av. Det är inte roligt. Inte samma sak som att gå in i väggen men inte långt borta heller.

Engagemang!

Mycket på gång. Igår ringde de från valberedningen och frågade mig om jag kunde tänka mig att bli suppleant i styrelsen. Och jag ba' aaa det kan jag väl. Lite ogenomtänkt kanske. Tonar ner mitt engagemang i föreningen eftersom jag misstänker att jag kanske tagit mig lite vatten över huvudet. Samtidigt vill jag inte vara en sån där som klagar men inte gör ett skvatt åt det jag klagar på. Vem vet, jag kanske inte ens passerar när jag kommer upp som förslag på årsmötet.