Är på kontoret idag. Första dagen sedan beskedet och likaså första dagen jag träffar mina kollegor som nu vet att jag ska försvinna. Alltså från kontoret. Hehe. De är bra, mina kollegor. Säger som det är och så. Frågar rakt på sak hur jag mår och hur jag tänker istället för att dansa omkring. Bara en kollega (ironiskt nog den jag arbetar närmast) ignorerar situationen helt. Det är väl okej. Han får göra som han vill. Till saken hör, att jag känner mig som en gäst här nu. Försöker övertala en annan kollega (som även är en riktig vän) att lägga anbud på mitt kontor. Jag har plockat ihop mina fotografier och lite annat plock och börjat rensa. Det är månader kvar här, men det känns ändå som om det är sista dagen imorgon. Och jag är glad trots att jag är ledsen. Hur märkligt är inte det?
Ikväll ska vi fira att jag skrivit på pappren. Hälften och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar